Om byggplaner i Hägersten-Liljeholmen

Postad den av johanfaxer

När man inte har haft tid att tänka ut något nytt får man leta i skafferiet. Nedanstående artikel publicerades – i starkt nedkortad version – under rubriken ”Snabba byggbeslut kör över invånarna” i lokaltidningen Mitti Söderort den 2 mars 2010 (med den samlade oppositionen i stadsdelsnämnden som undertecknare). Här får alla njuta av den i fullständig version, director’s cut…

Det byggs så det knakar i Hägersten-Liljeholmen. Tyvärr verkar man inte alltid ha tänkt så det knakar innan man presenterar sina planer. Medborgarnas synpunkter inhämtas alltför sent i processen. Om man ens bryr sig om vad ”verklighetens folk” tycker. Förslag till planer presenteras ofta på ett sätt som ger intrycket att beslut redan är fattade.

Inte heller stadsdelsnämnderna – som sägs vara till för att stärka den lokala demo­kratin – har någon större möjlighet att påverka. Den nuvarande majoritetens syn på demokrati framgår av Petter Lindfors (m), ordförande i exploateringsnämnden, ut­talande i Mitt i Söderort 2009-10-27: ”Det skulle krångla till det [om stadsdels­nämnderna skulle få yttra sig]. En sådan extra remissrunda förhalar byggprocesser med ett halvår och vi vill hålla hög byggtakt.”

Det finns ett behov av bostäder. I många områden finns behov av ett mer varierat utbud, för att möjliggöra en ”bostadskarriär” inom stadsdelen. T.ex. så att det unga paret i en liten lägenhet kan flytta till något större i närheten när de får barn. En blandning av olika upplåtelseformer behövs också. Det är dock inte alltid som byggplanerna möter de vanligaste behoven i det aktuella området. Vilka är det man bygger för?

Att samrådsmöten hålls ser bra ut i teorin men fungerar inte i praktiken. Planprocesserna bör ses över, så att stadens invånare kan påverka i ett tidigare skede. Vi tror inte att det är att förhala, vi tror att det är att förbättra. Om boendes och andra berördas synpunkter och behov kartläggs först och ny bebyggelse planeras utifrån detta, då får man med en hel del kloka förslag som inte hade kommit fram annars.

Om s.k. omvänd planprocess har stadens egna revisionskontor yttrat sig redan 2006. Då ansågs bland annat att man skulle dra lärdom av försök som gjorts och att arbetet skulle utvecklas inför framtida planprocesser. Detta i januari 2006. Vad hände sedan?

Intrång görs allt oftare på värdefulla grönytor. Det saknas värderingar av vad tillgång till parker och natur betyder för de boende. De gröna stråken har också stor betydelse för den biologiska mångfalden. Att ett enstaka grönt stråk försvinner har kanske marginell betydelse. Problemet är att fler och fler gröna stråk försvinner i allt högre takt. Var finns helhetssynen?

På många platser hotas också kulturhistoriska värden. Planerade hus avviker kraftigt från den befintliga bebyggelsen. Det sägs att nya hus ska ges en samhörighet med intill­liggande hus men samtidigt särskilja sig ”som en ny årsring”. Det är sällan det blir så.

Nu planeras bland annat att nagga i kanten på den s.k. LM-staden vid Telefonplan. Man vill bygga s.k. stadsradhus längs Kransbindarvägen. Man vill riva brandstationen vid Tellusborgsvägen för att ge plats åt nya hus. Genom parken vid Enbackens förskola ska en ny gata dras. Allt detta helt eller delvis inom ett område som av Riksantikvarie­ämbetet klassats som riksintresse för kulturmiljövården.

Självklart ska inte brandstationen rivas. Den, med tillhörande idrottshall, går alldeles ut­märkt att använda för andra verksamheter. Områden med enbart bostäder fungerar sällan bra. Sociala funktioner och annan service behövs också. Inte minst förskolor. Återigen: Var finns helhetssynen?

Våra ögon är inte gjorda för den ljuvliga synvillan av en ”promenadstad”, där det till slut endast går att promenera på asfalt. Vi trängtar inte till ”mer innerstadslika förhål­landen”, i alla fall inte i parker som enligt den ursprungliga stadsplanen var avsedda att hållas fria från bebyggelse. Vi tror inte heller att det är vad de flesta medborgare i Hägersten-Liljeholmen främst önskar sig.

En sak är vi helt säkra på: Medborgarna vill att ”makthavarna” ska lyssna på dem.

Kommentera

AI, som i Aktiv Informationspolitik

Postad den av johanfaxer

En aktiv informationspolitik, det låter väl bra, det vill väl alla ha? Visst, men vad är egentligen aktiv informationspolitik? Att aktiv hänger ihop med agera på något sätt är lätt att se. Politik har vi kanske också ett hum om vad det är. Men vad är information?

Jag tar Alf Henrikssons läsvärda ”Vårt antika modersmål” till hjälp:

På latin betyder informatio avbildning eller framställning av något begrepp, ordagrant av någon forma, form. Verbet informare betyder gestalta men även göra en skiss eller annan framställning och till och med meddela bildning i egenskap av informator.

Det vi vill något om är information. Ett krav för att något ska kunna klassas som information syns vara att det funnits en någorlunda medveten tanke bakom skapandet, en meningslös samling uppgifter (data) är inte information. Dessa kunskaper eller underrättelser som har givits en fysisk form har tydligen den särskilda egenskapen att man efter att ha tagit del av dem vet mer än vad man visste tidigare (flera oberoende källor vittnar om detta).

Information verkar också vara en resurs som inte förbrukas på samma sätt som andra resurser. Alltså finns ingen större anledning – i princip – att varna för överkonsumtion. Överproduktion av information kan dock vara ett problem. Hanteras information på ett säkert och effektivt sätt, finns framtida slutförvaring med i planeringen osv?

Begreppet informationssystem sätts ofta synonymt med automatiserad databehandling, vilket är fel. Annorlunda uttryckt reduceras frågor om information ofta till frågor om informationsteknik (IT). Information är mer än IT, men IT är ofta en del av lösningen när information ska hanteras effektivare.

På mp.se finns en Grön A-Ö, en sammanställning av grön politik. Under bokstaven I hittar man dock inget om Informationspolitik. Så bra, det måste betyda att informationspolitiken är integrerad i alla andra områden. Ungefär som det brukar hävdas att miljöfrågorna ingår som en naturlig del i all verksamhet inom en organisation, ett företag eller en myndighet. Det vet vi ju hur bra det brukar fungera. Ingen har det samordnande ansvaret och respektive delverksamhet ser det inte heller som sin högst prioriterade fråga. Integration som ett sätt att späda ut något så att effekten blir så nära noll man kan komma.

Vidare brukar informationssystem ses som något ”IT-avdelningen” kan hålla på med. Inget för verksamhetsledningen. Naturligtvis är det inte så det ska fungera. Strategiska beslut kan inte överlåtas till en grupp experter och omvänt kan inte experterna hållas okunniga om verksamheternas krav och önskemål. Även om man ibland kan ana att det är precis den sortens uppdelning som förklarar en del inte helt lyckade system.

Ordet informationssystem är som sagt inte så lyckat, då det leder tanken till (enbart) automatiserad databehandling. Informationspolitiken blir enbart IT-politik. Att tala om informationstillgångar – såväl själva informationen som de resurser som används för att hantera informationen – är bättre.

”Så enkelt som möjligt för så många som möjligt”. Detta mål har den nuvarande regeringen satt upp för det man kallar för e-förvaltningen, och det är också titeln på E-delegationens betänkande (SOU 2010:20) som kom nyligen. Vem kan vara emot ett sådant mål? (Förutom att det formellt sett inte kan vara ett mål, det liknar mer en vision eller ett syfte. Själv har jag väldigt svårt att se hur man till exempel skulle kunna mäta att målet är uppnått…)

Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, presenterade för några år sedan en rapport ”Internetframsyn – så blir Sverige en ledande internetnation år 2015”. Även om man inte håller med om att målet (att Sverige ska vara en ledande internetnation) är det bästa man kunde ha valt, kan man inte förneka att många av de åtgärder som föreslås är alldeles mitt i prick. Att bygga en infrastruktur för framtidens tjänster. Att nyttja nya möjligheter att effektivisera för myndigheter, företag och medborgare. Att hjälpa alla medborgare att klättra uppåt i ”den digitala trappan”. Att verka för ett flexibelt arbetsliv som ger både högre livskvalitet och minskad klimatpåverkan. Med mera.

Alla verkar vara rörande överens om vad som ska göras, i vilken riktning vi ska gå. Men varför händer så lite? Kanske för att…

  • …man kan inte förlita sig på att marknaden löser allt, till exempel när det gäller utbyggnad av telekommunikationer.
  • …ute i den så kallade verkligheten förväntas våra myndigheter trolla med knäna. Utan att nya medel skjuts till ska de utveckla alla dessa nya fantastiska e-tjänster. Samtidigt som de självklart måste fortsätta erbjuda gammal hederlig ”analog” service till dem som av olika skäl inte kan eller vill använda e-tjänster.
  • …det är inte direkt smart att – när man väl gör något – lägga miljoner på inlåsta lösningar som inte alla kan ta del av, istället för att välja billigare, öppna och standardiserade lösningar.
  • …nedläggningen av Verva, Verket för förvaltningsutveckling, var inte ett drag som direkt förbättrade samordningen eller skyndade på utvecklingen.
  • …det räcker inte med att säga ”alla ska med”, man måste också agera för att få med alla, väcka allas intresse och höja allas kompetens (eller rättare sagt på bästa sätt använda de förmågor och de möjligheter till utveckling som var och en redan har).

Inledningsvis skrev jag att frågor om information inte är enbart frågor om informationsteknik. Men nu verkar jag ha gått i den fällan ändå. Många ord om tekniken som ett stöd för utvecklingen av ett mer demokratiskt samhälle, en mer hållbar ekonomi och ett mer klimatsmart samhälle. Och så är det. Smartare och effektivare lösningar är ett måste inom ett flertal områden, inte minst inom förvaltning och administration. Men till minst lika stor del handlar det också om mer ”mjuka” frågor, som människors förmågor och organisatoriska strukturer.

Vad vill vi då, mer konkret? Tillbaka till Grön A-Ö på mp.se. Från olika områden kan man samla ihop bland annat

  • att vi vill ha fungerande kommunikationer över hela landet och att ansvaret för infrastrukturen ska vila på samhället (vilket rimligen bör inkludera även transport av information),
  • att vi anser att tillgången till kultur och information är av yppersta vikt i det moderna kunskapssamhället (vilket berör tillgänglighet och hur vi hanterar våra gemensamma informationsresurser),
  • att vi vill ha en deltagande demokrati (vilket talar för att vi vill se effektivare verktyg för att informera och kommunicera),
  • att vi vill stödja små och medelstora företag (vilket bland mycket annat innebär att vi bör vara för att öppna standarder används, då de underlättar för en väl fungerande marknad där inte bestämda leverantörer ges konkurrensfördelar, samt att vi bör vara för att myndigheters rådata kan nyttjas fritt eller till lägre kostnad än idag för att utveckla nya tjänster),
  • att vi vill värna medborgarnas personliga integritet (vilket talar för en förbättrad informationssäkerhet och emot omotiverad massavlyssning med mera),
  • och så vidare.

Se där, det mesta finns redan uttryckt, på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. Det enda som saknas är den där sammanställningen av allt som berör Informationspolitik, under bokstaven I.

Allt i syfte att bättre marknadsföra vilka som står för den bästa informationspolitiken. Vi själva vet det redan, och vi vill väl gärna dela med oss av den informationen till andra.

Kommentera

Mer eller mindre demokrati? För eller emot?

Postad den av johanfaxer

I dagarna är det ganska jämnt 220 år sedan Kongl. HofPredikanten och Kyrkoherden i Ulrika Eleonoras församling i Stockholm, Magnus Lehnberg, höll sitt inträdestal i Svenska Akademien (den 17 mars 1790). Det finns två stycken i det talet som jag fastnat särskilt för.

… Mitt öga är ej gjordt för den ljufliga synvillan af en allmän jemnlikhet, som föder skaldernas inbillning och den vises fåfänga: jag trängtar ej till vildens ödemarker att njuta dess verklighet: begreppet om ett samhälle, är begreppet om olika öden och stånd. Jag ville ej heller, fåkunnigt medlidande, framlocka medelmåttans och de ringare kretsars uppfödingar ur sitt lugn, för att fika efter högheten. Låt dem åtnöja sig med den äran, att endast vara födde till menniskor. Må der en son, vis genom okunnigheten om behofvet, nöjd med några ax af den skörd han bergat, tro sig lycklig att af intet våld och ingen ärelust jagas från den torfva, i hvars tillredning han sett faderliga händer aftyna.

Emedlertid, under det vi göra enfaldens och medelmåttans lof, förnekom ej dessa frånlägsnare delar af samhället deras rätt, att stundom se ett barn ur deras sköte högre uppstiga. Må någon gång den ringare medborgaren njuta det stora skådespel, att se sig förädlad i sin like. Kanhända skulle han glömma, att han tillhör staten, om han ej stundom skådade på dess höjder den, som sjelf eller i närmaste förfäder ätit samma bröd som han, och hvilat i samma skugga. …

Kyrkoherde Lehnberg var en vältalare av rang (”senare tid vet dock ej att skatta hans svassande stil, bildprakt och lugna kylighet”, som Frans Oscar Wågman skrev 1904). Hade han kunnat fatta sig kortare skulle han kanske ha kunnat sammanfatta ovanstående med: ”Allmän jämlikhet är onaturligt. Man skall bli vid sin läst. Vissa är födda till att styra över andra. Andra är födda till att bli styrda. Då och då kan dock någon plebej befordras till en högre post, men det är undantaget som bekräftar regeln.”. (På modern svenska brukar man väl kalla det att någon sitter som ”moralisk gisslan”, till exempel när man tar in en kvinna eller en invandrare för att ge intrycket av att man är aktiv inom områden som jämställdhet eller integration.)

En del har ändå hänt under de två sekel som passerat. Man kan nästan säga att utvecklingen har gått framåt. Men det tog lång tid, och vi är väl inte riktigt framme än.

När allmän rösträtt var på tapeten i riksdagen 1918 kunde Hjalmar Hammarskjöld (gemenligen kallad Hungerskjöld) kläcka ur sig följande. ”Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett folk, allra minst den sortens demokrati som det här blir fråga om och som sannolikt ganska fort kommer att leda till massvälde.”

Även idag finns det många som tror att till exempel ett stärkande av den lokala demokratin leder raka vägen till ”vildens ödemarker”. Ren anarki, med andra ord. Även om ”anarki” i sin ursprungliga betydelse inte är så illa, utan snarare är en bra beskrivning av det ideala samhället.

År 2010 i Stockholms stad har vi en ordförande i exploateringsnämnden, Petter Lindfors (M), som gjort följande uttalande. ”Det skulle krångla till det [om stadsdelsnämnderna skulle få yttra sig över förslag till planer]. En sådan extra remissrunda förhalar byggprocesser med ett halvår och vi vill hålla hög byggtakt.”

Som jag ser det finns det en tydlig skillnad mellan å ena sidan den nuvarande (inom kort avgående) majoritetens önskan att centralisera än mer och ytterligare ”avlöva” lokala förvaltningar och å andra sidan vi (Mp) som vill ha en levande demokrati, med mer av medborgardialog och lokala rådslag.

Valet borde vara ganska enkelt i höst. Är det tillbaka eller framåt vi skall gå? Om det nu är tillbaka till exempelvis 1700-talet vissa vill, varför vara så försiktiga, varför inte gå hela vägen? Varför inte verka för ett återinförande av Gustaf III:s förenings- och säkerhetsakt från 1789, enligt vilken det bland annat gällde att ”vid riksdagar förehafves hos riksens ständer inga andre ämnen än dem konungen proponerar”. Med därpå följande konsekvensändringar i andra lagar och förordningar osv. Bort med motioner, medborgarförslag och annat tjafs. Då kan vi snacka om förenklade processer, utan onödigt förhalande!

Kommentera

RSS Prenumerera